Jag har alltid gillat Pixar och de filmer de har gjort. Här har de gjort en ganska annorlunda film som inte alls liknar deras tidigare filmer – men jag ÄLSKAR den!

Tonåren är jobbiga för alla och jag önskar någon hade berättat för mig att det blir BÄTTRE efteråt.

Titta och njut av denna fantastiska, varma, härliga film från Pixar.

If you look into your heart and you find nothing wrong there, what is there to worry about ? What is there to fear ?
/Confucius

1. What is your favorite word?
2. What is your least favorite word?
3. What turns you on?
4. What turns you off?
5. What sound or noise do you love?
6. What sound or noise do you hate?
7. What is your favorite curse word?
8. What profession other than your own would you like to attempt?
9. What profession would you not like to do?
10. If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?

Mina egna svar:

1. Höstglöd
2. ”Borde”
3. Trygghet och skratt
4. Kyla
5. Barnskratt, sprakande eld, P som spelar gitarr, smattrande regn mot plåttak
6. De där skratten de klistrar på i efterhand på amerikanska ”sitcoms”.
7. Fanhelvetesjävlaskit!
8. Terapeut. Dykinstruktör.
9. Bryta kol i en gruva
10. ”You did good.”

Vad är svaren för just dig?

Ok. Let’s face it:

Den enda människan du vet med säkerhet kommer vara med dig hela livet är dig själv. Alla andra människor kommer att komma och gå, men du själv är den enda människan du aldrig kan lämna eller bli lämnad av.

Jag har haft ett alldeles ”normalt” liv, vad nu det betyder. Jag har inte haft det lättare eller svårare än någon annan människa här på jorden. Jag har haft med- och motgångar. Det har hänt saker som format min personlighet till min fördel och saker som har format min personlighet till min nackdel. Jag har inte alltid sett på mig själv och tyckt om vad jag sett. Jag har haft problem med att möta min egen blick i spegeln. Jag har, vid tillfällen, tyckt att jag är dum, ful, äcklig, tjock och F E L.

Att ändra den typen av tänkande har tagit tid och inte alltid varit lätt. Men jag minns hur jag redan i tidiga tonåren tänkte tanken: ”Det kan inte vara meningen att jag ska må så här. Det måste finnas ”något mer” än detta.” Och där någonstans började det.

För mig finns det tre grundläggande tankar till att se på mig själv, precis som jag är.

1. Jag tänker på vad som gagnar mig. Om jag begår ett misstag, gagnar det då mig att slå på mig själv och berätta hur dum jag är? Gagnar det mig att vara hård och elak mot mig själv? Eller gagnar det mig att lugnt och omtänksamt titta på misstaget jag gjort och förlåta mig själv för det och fundera över hur jag kan göra annorlunda nästa gång? Svaret känns direkt ganska så uppenbart.
2. Jag inser att det egentligen inte finns något rätt eller fel. Det finns bara jag och den jag är. Det som passar dig behöver inte passa mig. Det jag tycker om behöver inte du tycka om. På så sätt finns det ingen annan mall att behöva passa i än min egen. Det känns otroligt skönt att veta att det är så.
3. Jag tänker på mig själv som min egen allra bästa vän. Jag försöker att inte säga någonting till mig själv som jag inte skulle säga högt till någon annan människa. Jag skulle ju aldrig säga till någon människa att de är dumma, fula, äckliga eller fel. Så varför skulle jag säga det till mig själv?

Dessa tre insikter gör att jag idag tycker om mig själv. Jag är fortfarande människa och jag begår fortfarande misstag, varje dag. Men sättet att hantera mig själv när jag begår dessa misstag har genom åren ändrats radikalt.

Jag har jobbat hårt på att ha en bra relation till mig själv. I 32 år har jag jobbat på det. Och det är inte slut än.

To be continued….

Häromdagen fick jag en snäll och oväntad komplimang från en kollega som gjorde mig väldigt glad. I och med detta började vi prata om komplimanger och hur glad man kan göra någon genom att bara uppmärksamma små saker i dennes sätt eller utseende.

Tänk om vi människor skulle säga allt det där trevliga och snälla vi tänker om varandra, högt, till varandra? Skulle inte världen vara en väldigt go’ plats att leva på då?

Jag har länge försökt leva efter den här devisen. Jag ger komplimanger, oftast till folk jag känner, men jag har inga problem med att gå fram till en vilt främmande person och säga något snällt om dem, om det nu är så att jag uppmärksammat detta.

Min kollega och jag pratade vidare om en överenskommelse han gjort med en kompis. De ska båda, minst en gång i veckan, ge en vilt främmande människa en rak och ärlig komplimang.

Den överenskommelsen är jag med på – L Ä T T ! ! !

Vad säger ni, är ni med?

Hinder är det du ser när du tittar bort från dina mål.

Häromdagen snöade det för första gången denna säsong. Den 22 oktober kom den första snön. Jag stapplade nyvaken ur sängen, tittade ut på det vita snötäcket utanför och kände mig direkt irriterad. Minnet av förra vinterns ihållande kyla och snökaos var i alldeles för färskt minne och jag kände mig inte alls sugen på att börja om med vinterjackor och raggsockor riktigt än.

Irritationen fortsatte gnaga i mig genom min morgondusch, frukost och påklädning och när jag lämnade lägenheten kändes det som jag hade en arg liten Chihuahua som morrade i djupet av min maggrop när jag gick mellan snöflingorna bort till tunnelbanan. När jag klev av vid min station och skulle gå den korta promenaden bort till jobbet kände jag hur axlarna redan satt uppe vid öronen, pannan var rynkad, nävarna knutna och käken hårt sammanbiten. I min hjärna malde tanken ”jaghatarattfrysajaghatarattfrysajaghatarattfrysajaghatarattfrysajaghatarattfrysa” som en repig skiva på repeat.

Mot mig på Götgatan kom en pappa med två barn i förskoleålder. Pappan gick något före barnen som var en liten pojke och en liten flicka. Storebror och lillasyster. Flickan stod och tittade upp mot himlen och bara iakttog hur snöflingorna singlade ned från himlen. Pojken stod med händerna, utan vantar, vitt utspärrade och såg hur snöflingorna landade på hans händer för att sedan slicka i sig dem ivrigt. Båda barnen skrattade och kallade på pappans uppmärksamhet. Den glada pappan vände sig om och sade till barnen: ”Visst är det roligt med snö?”

Ögonblicket varade i kanske fem sekunder, sedan hade jag passerat den lilla familjen. Jag kände mig omskakad. Jag blev medveten om att jag gått omkring en hel morgon och varit irriterad över något jag inte kan styra.

Jag stannade vid ett övergångsställe och bestämde mig för att försöka se snön annorlunda. Jag gjorde som den lilla flickan hade gjort och vände ansiktet upp mot himlen och såg snöflingorna sakta dala nedför. Jag såg hur de lade sig på ett intilliggande höstfärgat träd och såg hur vackert det var med de vita flingorna mot det röda, gula och orangea. Jag märkte hur ljuden runtomkring mig, och låt oss alla erkänna att Götgatan kan vara en av Stockholms mest högljudda platser, liksom mattades av. Tiden saktade ned och fick samma dalande karaktär som snöflingorna. Jag vecklade ut mina knutna nävar som jag hållit instoppade i ärmarna på min jacka och lät snöflingorna landa på mina händer. Jag tittade nära och noga på snöflingorna, såg de vackra små kristallerna och kände deras kalla väta när de smälte av värmen från min kropp.

En kort stund tänkte jag att jag skulle göra som pojken och faktiskt smaka på snön. Men det gjorde jag inte. Istället tänkte jag på alla de gånger jag som barn stoppat snö i munnen och genast kände jag smaken av snö på min tunga.

Visst kan du göra detsamma? Om jag i detta nu säger att du ska tänka på hur snö smakar, visst kan du då känna den kalla, mineralaktiga smaken på tungan? Känna känslan av några snöflingor kvar på dina läppar som sakta smälter?

Jag tänkte på att årstiderna kommer och går, utan vår mänskliga påverkan. Jag tänkte på vilken ynnest det är att bo i ett land där man verkligen ser hur landskapet förändras med varje årstid. Jag tänkte på hur otroligt vacker världen blir när den är täckt av ett vitt lager snö. Hur ljuden runtomkring oss faktiskt blir lite dämpade. Hur snön hjälper vår mörka årstid att bli lite ljusare.

Och jag tänkte på att den där kylan, som jag hatar så mycket, faktiskt gör det otroligt skönt att komma in i värmen.

I söndags såg jag den underbar, fantastiska, vackra, härliga, unika, talangfulla Mia Skäringer i hennes egen föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst” på Cirkus i Stockholm.

Under två och en halv timme satt jag som trollbunden medan Mia berättade om barndom, tonårsångest, småbarnsliv, sexliv, kärlek, smärta, sorg, humor, kroppsfixering och skådespelaryrket. Mia har ett otroligt mod som vågar stå på en scen och lämna ut sig på detta sätt och mer än en gång satte hon ord på känslor och händelser i mitt liv som jag tidigare inte kunnat formulera.

Mia har dessutom börjat blogga igen och på bloggen tackar hon oss alla som var och såg henne på Cirkus och som gav henne stående ovationer. Sättet hon tackar oss på tycker jag är så otroligt fint och klokt:

”Och det viktigaste: Innerligt tack för allt fint ni skriver. Jag kan omöjligtvis och ska inte ta åt mig allt. Och ni förstår väl att det mesta handlar om er själva. Att jag är en spegelbild. Att det är kärleken för er själva som syns. Blinkar till. Berör.”

Vem du än är och vart du än bor, gå direkt in på nätet och boka biljetter till denna fantastiska föreställning. Du kommer inte ångra dig.

Mia Skäringer – Du är fantastisk. Låt ingen annan säga något annat!

Den HÄR bloggen är en av mina nya favoriter!

Så hände det igen.

Jag trillade ned i slagpåsen, tog fram den stora påken och började slå på mig själv.

”Jag kan ju ingenting!”

”Fan, vad dum jag är!”

”Nu var jag riktigt dålig!”

”Jag borde vetat bättre!”

Och här någonstans tog det stopp. Ni som läst ”Eat, Pray, Love” kanske minns i början av boken när Elizabeth Gilbert gråtandes på badrumsgolvet ber om något slags tecken på vad hon ska göra i livet? Och hur hon hör sin egen röst säga: ”Gå och lägg dig, Liz.” Ungefär så var det.

Fast min röst sade: ”Nu räcker det! Hjälper det här dig överhuvudtaget?”

Och det enkla svaret på den frågan är naturligtvis att det inte hjälper ett.endaste.dugg att slå på mig själv på detta sätt.

Så.

Jag började fundera på det som hade hänt. Vad var det som gjorde mig så arg och besviken? Vad var det för behov jag hade som inte hade tillgodosetts?

Vad hade jag sagt till min bästa vän om hon hade varit i samma situation?

Inte hade jag sagt till henne att hon inte kunde någonting, att hon var dum, att hon var dålig eller att hon borde vetat bättre. Så talar jag inte med någon människa överhuvudtaget, så vad i hela världen ger mig rätten att tala så med mig själv?

Jag tog en time-out, lade undan påken, öppnade slagpåsen och klev ur den. Luften är så mycket lättare att andas om man inte ligger nedtryckt i en påse.

Jag satte mig på soffan, slöt ögonen och tog ett par djupa andetag. Jag bestämde mig för att under tio minuter bara ägna min uppmärksamhet åt att ge mig själv snälla och goda tankar. Jag funderade kring det som hade hänt, vad jag verkligen behövde och hur jag kunde hitta ett sätt att fylla det behovet. Jag lade armarna kring min egen överkropp som att jag omfamnade mig själv.

Och under tio minuter tänkte jag bara gott om mig själv. Ibland vandrade tankarna iväg åt något annat håll och när jag uppmärksammade det dömde jag inte mig själv utan vände bara tankarna tillbaka till där jag var.

När jag var färdig kände jag en större förståelse för mig själv. Jag hade hittat mitt behov – att ta hand om mig själv – och det var precis det jag hade gjort.

På resans väg hade jag också lärt mig att ingenting blir bättre av att hamna i den där slagpåsen.

Kärleken och acceptansen till mig själv växte samtidigt som påken och slagpåsen krympte. Nästa gång behöver det inte ta så lång tid innan jag ser till att kliva ur påsen. Slagen från påken behöver inte bli lika hårda.

I framtiden kan kanske både påken och slagpåsen försvinna. För gott.